Ja jag säger varför? Jag har ända sen den 22 Juli följt targedin i Norge. Har läst alla berättelser av de som velat berätta den av de överlevande från Utøya. Läst alla artiklar om hur "jävulen" försöker förklara sig. Jag försöker förstå... Jag kan aldrig förstå, hur mycke ja än vill. Mina tårar har runnit ner för mina kinder, delat deras sorg, glädje och delar av deras skräck. Jag hoppas verkligen de låser in honom för gott även om ja vet att det finns chanser att han kommer ut tidigare.. Kan bara hoppas de på fängelset tar livet av honom innan han kommer ut igen.. Kan inte förstå hur man kan göra nått så kallt. Dessa oskyldiga barn, Ungdomar o vuxna som aldrig mer kommer hem till sina älskade.
Och dessa som överlevt denna mardröm, Sett in i pipan på ett gevär, sett in i ögonen på mördaren, Sett sina vänner/mor/far/syskon bli skjutna och själva blivit skjutna och ändå kämpat sig ifrån deras mördare. Som kommer kämpa, kanske restan av deras liv... Hur de kommer o inte kunna lita på någon igen. Minsta ljud, blick... Kan leda fram till den paniken, den dödsångesten som dom kände. Det går inte o förstå... Det är fruktansvärt...
Men jag har ändå inte kunnat låta bli, sen ja blev mamma, tänka tanken. Tänk om det var mitt barn... Fruktansvärt!

Mina tankar har varit och är i Norge. @->---

Här hemma har det annars flutit o på...

Liten går upp i vikt. Han har fortfarande ingen vätska i hjärtsäken o har nu inget vätskedrivande kvar... Bara hjärt medicinen kvar.

Han har även haft 3 dagars febern, då han blev otroligt prickig efter febern. Så skönt att det inte var något mer allvarligt.

Dock blir det svårt o betala räkningarna nu.. FK e hopplös.. Jag VABar o de tar ju sån jäkla tid på sig... =( Får väl låna pengar denna månaden. =( Fy...

Ja det var ett tag sen ja skrev, men orken har inte varit på topp...

Vi har rest ordentligt den senaste tiden. Att ha orken o ta allt som hänt vet ja inte hur ja lyckats med men det verkar inte vara över än.

Vi kom ju ner till avd 323 o låg på 3 rummet med övervakning dygnet runt o vi fick sova lite. Men innan vi visst ordet av det hade vi vårt eget rum o ja hamna på en tältsäng som stack mig i ryggen. Inte mycke sömn då på flera nätter..Då sköterskorna kom springandes o skulle göra massa koller. Han fick feber o dagen innan vi skulle hem drog de trådarna ur bröstet som var till paismakern eller hur det stavas. O sen blev det UL o då visade det vätska i hjärtsäcken så en ny röntken på lungorna som skulle visa om det även fanns vätska i lungsäckrana, men där var det inget. Dagen efter hade dock vätskan försvunnit från hjärtsäcken. Så vi fick åka hem. Den 6 juli åkte vi hem. Vi fick taxi som var den värsta resan i mitt liv!! Utläning som knappt kunde svenska o knappt skriva. Kunde inte vägen o inte köra som vanliga människor. O vi fick åka i en mini buss där sätet var för kort för bilstolen o bältet för kort för stolen så Frej var tvungen o sitta framåtlutad.. =( Han fick så ont i bröstet. =(  Borde klaga hos dom.. Men jag orkar verkligen inte hålla på med sånt oxå... Det räcker med all oro som finns i min kropp för mitt älskade Hjärtebarn!

När vi kommit hem kändes det ovant o hemmet var som ett bombnedslag, allt lukta instängt o unket.. Trötta som gnuer somna vi o Frej somna o sov som en stock efter den resan o smärtan.. =/

Vi började komma in i rutiner med mediciner o matning. Han äter ju nu mer som en häst. 100ml var tredje timma.Han har tillo med fått i sig 170 ml som mest. Ibland blir det 140-150 ml.. Så det känns jätte bra att han äter! o han säger till att nu e ja hungrig!
Min far o styvmor kom o hälsa på o det kändes jätte bra. Haft sol o fint väder!
Sen blev knuten på stygnen inflamerad o fick var som kom ut. Då blev ja orolig att det skulle spridas till såret.. o visst gjorde det det.. så vi for in till akuten o fick antibiotika. Men då kom febern.. runt 38 var dag. Men varet har kommit ut även där o inte alls lika rött o irriterat. Ingen vätska runt hjärtsäcken heller. Så vi sluta med antibiotikan om det är det som är orsaken till febern.. men febern sitter i än.. =/ Får hoppas den ger sig.

Tänkte lägga in några bilder på min älskade son o hans resa.. Men vi får se om jag orkar...

Nu ska ja försöka ta o plocka lite här hemma..

Idag fick lille fisen komma ner på avd 323 igen. Han andas själv o har inte alls mycke droger kvar. lite morfin o någon hjärt medicin. Känns toppen. Men hans mage hade blivit förstoppad men fick hjälp med den så nu hoppas vi att det ska funka.. får vi se de närmaste dygnen om maten går genom som det ska. Så skönt o se att han e nöjd...
Ja jag ska försöka ta o sammanfatta allt som hänt o så snart så ni får hela historien.

En vecka sen...

Tisdagen skulle vi in o få 3 månaders sprutorna o tog då o vägde honom för han har ju inte gått upp som han ska. Då fick vi chocken att han bara gått upp 10 g på en vecka.. Läkaren skicka då ner oss direkt till barn akuten på karlstad för o utreda varför han inte gick upp.

De la in oss på avd 12 o börja ta lite blodprover, kisse prov, höll koll på matningen, vägde kisse blöjor, gav honom mat var 2 timme. Onsdagen blev det röntken av lungor o EKG kurva. Dom tyckte EKG kurvan var lite konstig men väntade till Torsdag med o prata med en hjärt läkare. som då ville ultraljuda innan vi fick gå hem. Bara förutifall att...
Det var väl tur dom kollade det för läkaren tyckte sig ana en förträngning på en av artärena och ville skicka ner oss direkt med ambulans till gbg för bättre undersökningar o fastställan av hjärt fel och operation. Så halv tre for vi ner mot gbg. Utan o veta hur allvarligt det var.. Jag var helt chockad, över vad som sagts o vad som höll på o hända...

Snotis var hem o packa lite grejer o kasta sig iväg i bilen. Min far o styvmor var på Tjörn så han bad ja komma på en gång o möta oss på Östra, Drottning Silvisas barn akut. Så det gjorde dom. Så ja hade någon där när vi kom fram.
Så vid 18 var vi framme och fick då upp på avd 323 i rum 3. Ett övervaknings rum med personal dygnet runt. O ja skulle inte få sova med lill fis. =( 

Snotis körde som en tok o kom fram en timma efter oss. Sen kom mor o syster o styvfar o hälsa på. Blev ett nytt UL där dom ist tyckte sig ana två hål i hjärtat och att passagen mellan två artärer som finns i magen men som ska stänga sig när de föds var öppen. MEn kunde inte konstatera något då Frej inte alls ville ligga still o bli fast hållen. Arg som ett bi. Sen tog de nya röntken plåtar och fick en sond i näsan så han skulle få i sig sin mängd mat utan o behöva kämpa.

Vi fick instalera oss på Ronald mc Donals Huset. Ett jätte fint vandrar hem intill sjukan. Var så tomt utan lille Fisen men var såå trött så vi slockna som stockar o sov hela natten till halv elva dan efter. Fisen charmade all personal med sina leenden o joller. MEn även massa magknip som han hade så ont med.

Fredagen innehöll ännu ett UL där de åter igen inte kunde konstatera något helt säkert för Frej inte ville ligga still men såg ungefär samma saker o även kanske en fjärde hål. Så ett CT beställdes till Lördagen. För att verkligen kunna se exakt vad som var fel med hjärtat.

Vi fick även besked att op blir inom 1-2 veckor då det var så mycke inplanerade op. Så vi bestämmde att Snotis skulle åka hem till Sunne igen för o hämta kläder och fixa gräs mattan o sånt pysssel.
Lördagen kom och Snotis for mot Sunne o Ja gick till fisen. Då skulle vi helt plötsligt få eget rum där ja skulle sova med fisen och ha all koll på honom. Så nu blev det rörigt i min hjärna. Skulle ju tvättat o sånt idag. Dessutom fick ja reda på att OP var planerad till måndag... Skulle Snotis hinna tillbaka?

Ringde Snotis o förvarna honom... o fick en barnvakt o komma in o passa Frej medan ja sprang te rummet o packa grejer så ja klara mig med fisen.

När ja kom tillbaka kom Far o styvmor lagom till att kirurgen kom o skulle informera om op. O då helt plötsligt hade han planerat in op på söndag fm.

Blev än mer rörigt i hjärnan o infon stocka sig i huvet. Ringde o skynda på Snotis som då fick fart för o komma tillbaka samma kväll.

CT åkte vi ner på, o Frej fick lugnande men han var vansining så det gick inte göra något. Hungrig o arg. Så vi for upp till rummet på avd 323 igen o då somna han.. typiskt... Men bara några min senare var det ner igen då var de berädda o söva honom om han inte låg still. De börja med en annan lugnande o det funka fint på honom. Så han behövdes inte sövas. Skönt!!!

Sen fick han mat o de tog lite mer prover för allmänstatus då han skulle på OP kl 9 på söndag fm.

Kvällen kom o Snotis kom tillbaka från Sunne o en hel dag i bilen.
Kändes så bra att han fanns hos oss igen. Far o styvmor sov kvar på parkeringen i husbilen.

Blev inte mycke sömn den natten. Fick nog ihop 3 timmar... Frej vaknade vid matningen runt 12 o låg o bubblade med mig medan mina tårar rann ner för mina kinder... Jag hade sån ångset att min älskade skulle bli skuren i o ha massa slangar o att det skulle dröja tills ja såg hans leende o höra hans bubbel igen.

Natten gled sakta förbi medan ja vakade över min son och när kl var halv åtta ringde ja o väckte Snotis så han kunde komma. Far dök oxå upp runt 8 för att vara med o stötta när vi lämna honom på OP. En sista badning med hibbiskrubb gjordes o sen var det o gå iväg med honom. Lämna över han skrikandes till nakosläkaren. Var det värsta ja gjort! Vi alla tre hade tårar i ögonon. Min far som inte öppet visar sina känslor gjorde det och det kändes så bra!!!

Vi packa ihop rumet o gick o "åt" frukost. Brödet varade i evigheter...

Sen kom underbara Kicki o stöttade o fanns för oss! Syster, Christer o mor dök oxå upp... Kändes jätte bra o ha hela familjen runt mig.
Jag o Snotis Tvättade oxå för o ha tankarna på annat.

Vid 15 tiden ringde kirurgen o sa att de var klara och att det gick som planerat. SKÖNT!!!! Nu kan vi åka o äta...

Vid 16 tiden rngde IVA o sa att vi kunde komma när vi kände för det för o hälsa på vår son. Så vi åt i lugn tackt.. Ville slänga i mig maten.. men ändå ville ja inte se honom... Mardrömmen har ju alltid varit o se han med slangar o stygn.. Nu skulle även den mardrömen förverkligas...

Värken i bröstet e obeskrivligt... Men lyckan att allt gått bra är oxå obeskrivlig..

Till slut så gick vi dit... mina tårar rann så klart.. ja satt länge o bara titta på han o fråga o lyssna på sköterskorna som berätta om allt.

Till slut så kunde ja hålla hans hand o se på hans kropp o det var sååå jobbigt.. Men ändå inte så jobbigt som ja trott att det skulle vara... Det gick lättare.. Han sov gott o hade inte ont o dom hade sten koll på honom. Hans hjärta slog själv!

Dock andades dom åt honom så här i början.
Vi gick en sväng för o smälta intrycket o kom sen tillbaka o det var ännu lättare o se honom. Den natten sov vi ännu en gång som stockar...

Dagen där på andades han nästan helt själv i respiratorn. De hade väckt honom för o se hans reaktioner, men blev tvugna o söva han igen då han tyckte inte alls om tuben i halsen o ligga still så där...

På em så tog dom bort respiratorn och han fick vakna till...

På tisdag morgon ringer dom o frågar om vi var på väg då han var på väg ner till avd 323 igen o sal 3 för övervakning. Det går så fort....

Nu ligger mitt hjärtebarn i ordets riktiga bemärkelse, på IVA o sover gott. Det blev en chock men ändå inte. Jag hade tydligen förberätt mig bättre än ja trodde. Tårar så klart o ont i bröstet. Tungt o andas o bara så jobbigt. MEn ändå kände ja mig samlad att kunna ställa frågor o hålla min son i handen.

Sen insisterade sköterskan på att ja skulle fota honom idag. Med alla slangar... Så det gjorde jag även om det gjorde ont i mig.Tyvärr har jag inte ett enda naken kort på honom, där han är orörd... Det känns inte alls bra... =( Ångrar det nu...

Men allt hade gått bra och alla var mycket nöjda med honom. Narkosläkaren kom förbi o berätta att allt hade gått bra vid sövningen att han slutat skrika o blev bara nyfiken o tittig. Riktigt nöjd innan han fick somna. Kändes bra o höra.
Kirurgen får jag troligen prata med imorgon så ja får höra allt dom sytt ihop. Om det var ett eller två hål plus passagen. Det ville inte narkosläkaren säga då hon inte hade med det o göra..

Vi tog en paous o gick tillbaka till mc donalds huset för o smälta intrycket. Ska tillbaka om en liten stund och hålla han i handen...
Känner mig så frustrerande hjälplös...
Men han har den absoluta bästa omvårdnaden som kan tänkas. Känns väldigt tryggt att han är i de händer han är i. Även om min oro inte stillas..
Men nu är jag helt slut... Blir till o försöka sova tidigt... Så tacksam att Snotis är med mig!
Har ju haft sällskap av Underbara Kicki idag! Tack för att du kom o fördrev tiden med oss!
Även min underbara Far som ja för första gången fick se visa sina känslor öppet idag med tårar. Var o stöttade oss.O så klart min styvmor som tyvärr inte kunde följa med in.

Min mor o syster kom senare o höll oss sällskap o fick tiden o gå,vilket var väldigt skönt! Tack till er underbara för erat stöd idag!

Min

Hade velat ta detta i rätt ordning men det hinns inte med...

Frej ligger nu på operationsbordet... Vi lämnade över han kl 9 i morse o får inget veta förrän nu i em. Sov knappa tre timmar efter ett långt samtal med liten som bubbla o skratta medan mina tårar rann ner för mina kinder...

Han är så full i liv.. Ser ju inte sjuk ut alls...

Jo operationen blev idag då dom valde o göra det med en gång då dom har så fullt upp de närmaste veckorna, dom brukar inte planera in op på söndagar, men de gjorde ett undantags fall för Frej. Vilket e så klart skönt men jobbigt.
Det var så jobbigt o lämna över han skrikandes till sköterskan o bara gå där ifrån.

minst två hål o en passage ska stängas om det går som det är tänkt...

Väntans tider.. lååång väntan... Hoppas bara på posetivt besked.

Men mardröm en är att se han sövd, med bandage på bröstet o allla slangar o apparater.. Har ju sett operationen på tv, sett slangarna på barn o redan då har tårarna runnit.. Men jag trodde aldrig det skulle hända mitt barn...
Jag kan inte förstå.. inte se det framför mig. Hans perfekta lilla kropp full med skit.... JAg har sån ångest o det gör så ont... Det finns inte...
Hur ska jag orka fortsätta vara så stark... Jag förstår inte..

Hur ska ja finnas för honom hela tiden???

Tänkte ja skulle berätta här vad som sker i vårt liv.

Men ska ta o sätta mig o skriva ner allt snart...

Kan dock bara skriva att vi befinner oss på östra i Gbg med Frej som har fått hjärtsvikt.

Orkar inte skriva just nu bara...

Men det kommer snart!

Igår skulle vi få sprutor på bvc. När vi vägde frej hade han bara gått upp 10 g. Så ner till Karlstad o akuten. Blev inlaggda. Blod prov, stick prov, röntken... han bara äter dåligt. Så nu matar vi var 4 timma. Hoppas han ska äta mer då. Vi får väl se inatt om det ger resultat. Jag tycker det är pest. Känner mig värdelös. Hjälplös o frustrerad. Äter han inte mer nu måste dom sätta sond. Vill ja inte, då kan han bli mer lat med ätandet. När han knappt tar flaskan nu. Vill bara hem till älskade snotis. Vill inte vara här mer...

Grattis Farfar på din 90 års dag!

Hälsade på han igår o kramar på han och gu så gamal han blivit sen ja var o träffa han sist. Tänk att det ska gå så fort. O att han ska ha så ont tycker ja e så hemskt o se, varför kan han inte få må bra den sista tiden. =( Vi ska upp till han idag med tårta o kortet ja förstorade på lille fisen.

Usch vad ont det gör i mig o så jobbigt o hålla mig för gråten när ja ser o tänker på min älskade Farfar. Men är så tacksam för den tiden jag får med honom innan han somnar. Älskar honom o saknar honom redan!

Rörö är annars lika underbart som vanligt! Det är en sån härlig batteri laddare denna ö! Så ja hoppas innerligt vi kommer ut iaf en gång till denna sommar!

Igår träffade jag även Eleonor. Det var sååå härligt o få träffa henne igen efter så många år. O träffa även hennes härliga kille. Hoppas vi träffas snart igen!

Så är Frej lite mer än 3 månader. Vi har pratat med en läkare som skickar oss vidare till Karlstad för koll. Tror dock inte det e nått fel på han. Min mor sa att ja var precis lika dan som liten, Åt flaska o bara 50 ml var gång o ofta o var tunn o lång.
Men kolla ska vi göra iaf.

Nu bli det kalas. =)