Idag fick lille fisen komma ner på avd 323 igen. Han andas själv o har inte alls mycke droger kvar. lite morfin o någon hjärt medicin. Känns toppen. Men hans mage hade blivit förstoppad men fick hjälp med den så nu hoppas vi att det ska funka.. får vi se de närmaste dygnen om maten går genom som det ska. Så skönt o se att han e nöjd...
Ja jag ska försöka ta o sammanfatta allt som hänt o så snart så ni får hela historien.

En vecka sen...

Tisdagen skulle vi in o få 3 månaders sprutorna o tog då o vägde honom för han har ju inte gått upp som han ska. Då fick vi chocken att han bara gått upp 10 g på en vecka.. Läkaren skicka då ner oss direkt till barn akuten på karlstad för o utreda varför han inte gick upp.

De la in oss på avd 12 o börja ta lite blodprover, kisse prov, höll koll på matningen, vägde kisse blöjor, gav honom mat var 2 timme. Onsdagen blev det röntken av lungor o EKG kurva. Dom tyckte EKG kurvan var lite konstig men väntade till Torsdag med o prata med en hjärt läkare. som då ville ultraljuda innan vi fick gå hem. Bara förutifall att...
Det var väl tur dom kollade det för läkaren tyckte sig ana en förträngning på en av artärena och ville skicka ner oss direkt med ambulans till gbg för bättre undersökningar o fastställan av hjärt fel och operation. Så halv tre for vi ner mot gbg. Utan o veta hur allvarligt det var.. Jag var helt chockad, över vad som sagts o vad som höll på o hända...

Snotis var hem o packa lite grejer o kasta sig iväg i bilen. Min far o styvmor var på Tjörn så han bad ja komma på en gång o möta oss på Östra, Drottning Silvisas barn akut. Så det gjorde dom. Så ja hade någon där när vi kom fram.
Så vid 18 var vi framme och fick då upp på avd 323 i rum 3. Ett övervaknings rum med personal dygnet runt. O ja skulle inte få sova med lill fis. =( 

Snotis körde som en tok o kom fram en timma efter oss. Sen kom mor o syster o styvfar o hälsa på. Blev ett nytt UL där dom ist tyckte sig ana två hål i hjärtat och att passagen mellan två artärer som finns i magen men som ska stänga sig när de föds var öppen. MEn kunde inte konstatera något då Frej inte alls ville ligga still o bli fast hållen. Arg som ett bi. Sen tog de nya röntken plåtar och fick en sond i näsan så han skulle få i sig sin mängd mat utan o behöva kämpa.

Vi fick instalera oss på Ronald mc Donals Huset. Ett jätte fint vandrar hem intill sjukan. Var så tomt utan lille Fisen men var såå trött så vi slockna som stockar o sov hela natten till halv elva dan efter. Fisen charmade all personal med sina leenden o joller. MEn även massa magknip som han hade så ont med.

Fredagen innehöll ännu ett UL där de åter igen inte kunde konstatera något helt säkert för Frej inte ville ligga still men såg ungefär samma saker o även kanske en fjärde hål. Så ett CT beställdes till Lördagen. För att verkligen kunna se exakt vad som var fel med hjärtat.

Vi fick även besked att op blir inom 1-2 veckor då det var så mycke inplanerade op. Så vi bestämmde att Snotis skulle åka hem till Sunne igen för o hämta kläder och fixa gräs mattan o sånt pysssel.
Lördagen kom och Snotis for mot Sunne o Ja gick till fisen. Då skulle vi helt plötsligt få eget rum där ja skulle sova med fisen och ha all koll på honom. Så nu blev det rörigt i min hjärna. Skulle ju tvättat o sånt idag. Dessutom fick ja reda på att OP var planerad till måndag... Skulle Snotis hinna tillbaka?

Ringde Snotis o förvarna honom... o fick en barnvakt o komma in o passa Frej medan ja sprang te rummet o packa grejer så ja klara mig med fisen.

När ja kom tillbaka kom Far o styvmor lagom till att kirurgen kom o skulle informera om op. O då helt plötsligt hade han planerat in op på söndag fm.

Blev än mer rörigt i hjärnan o infon stocka sig i huvet. Ringde o skynda på Snotis som då fick fart för o komma tillbaka samma kväll.

CT åkte vi ner på, o Frej fick lugnande men han var vansining så det gick inte göra något. Hungrig o arg. Så vi for upp till rummet på avd 323 igen o då somna han.. typiskt... Men bara några min senare var det ner igen då var de berädda o söva honom om han inte låg still. De börja med en annan lugnande o det funka fint på honom. Så han behövdes inte sövas. Skönt!!!

Sen fick han mat o de tog lite mer prover för allmänstatus då han skulle på OP kl 9 på söndag fm.

Kvällen kom o Snotis kom tillbaka från Sunne o en hel dag i bilen.
Kändes så bra att han fanns hos oss igen. Far o styvmor sov kvar på parkeringen i husbilen.

Blev inte mycke sömn den natten. Fick nog ihop 3 timmar... Frej vaknade vid matningen runt 12 o låg o bubblade med mig medan mina tårar rann ner för mina kinder... Jag hade sån ångset att min älskade skulle bli skuren i o ha massa slangar o att det skulle dröja tills ja såg hans leende o höra hans bubbel igen.

Natten gled sakta förbi medan ja vakade över min son och när kl var halv åtta ringde ja o väckte Snotis så han kunde komma. Far dök oxå upp runt 8 för att vara med o stötta när vi lämna honom på OP. En sista badning med hibbiskrubb gjordes o sen var det o gå iväg med honom. Lämna över han skrikandes till nakosläkaren. Var det värsta ja gjort! Vi alla tre hade tårar i ögonon. Min far som inte öppet visar sina känslor gjorde det och det kändes så bra!!!

Vi packa ihop rumet o gick o "åt" frukost. Brödet varade i evigheter...

Sen kom underbara Kicki o stöttade o fanns för oss! Syster, Christer o mor dök oxå upp... Kändes jätte bra o ha hela familjen runt mig.
Jag o Snotis Tvättade oxå för o ha tankarna på annat.

Vid 15 tiden ringde kirurgen o sa att de var klara och att det gick som planerat. SKÖNT!!!! Nu kan vi åka o äta...

Vid 16 tiden rngde IVA o sa att vi kunde komma när vi kände för det för o hälsa på vår son. Så vi åt i lugn tackt.. Ville slänga i mig maten.. men ändå ville ja inte se honom... Mardrömmen har ju alltid varit o se han med slangar o stygn.. Nu skulle även den mardrömen förverkligas...

Värken i bröstet e obeskrivligt... Men lyckan att allt gått bra är oxå obeskrivlig..

Till slut så gick vi dit... mina tårar rann så klart.. ja satt länge o bara titta på han o fråga o lyssna på sköterskorna som berätta om allt.

Till slut så kunde ja hålla hans hand o se på hans kropp o det var sååå jobbigt.. Men ändå inte så jobbigt som ja trott att det skulle vara... Det gick lättare.. Han sov gott o hade inte ont o dom hade sten koll på honom. Hans hjärta slog själv!

Dock andades dom åt honom så här i början.
Vi gick en sväng för o smälta intrycket o kom sen tillbaka o det var ännu lättare o se honom. Den natten sov vi ännu en gång som stockar...

Dagen där på andades han nästan helt själv i respiratorn. De hade väckt honom för o se hans reaktioner, men blev tvugna o söva han igen då han tyckte inte alls om tuben i halsen o ligga still så där...

På em så tog dom bort respiratorn och han fick vakna till...

På tisdag morgon ringer dom o frågar om vi var på väg då han var på väg ner till avd 323 igen o sal 3 för övervakning. Det går så fort....