Nästan ingen sömn...

O varför ska ja vakna o vara sån hormon kossa med sånna humörsvägningar för?.. Varför blir ja så självisk o ego för?

Blir så sur o arg o deprimerad när Snotis är ute o roar sig hela natten o super skallen av sig.

Varför blir ja så här.. ska väl glädjas åt att han har roligt? eller? varför känner ja mig så ego att han inte sitter här o tråkar med mig? Det känns osympatiskt av mig o göra så. Men det känns som det e osympatiskt att han e ute...

Varför blir jag så otroligt självisk?

Jag e ju så förbannat livrädd för allt just nu o orolig... Vill ha honom hemma nära.. alltid..

Det gör ont i mig av o vara så här...