Ultraljud är mina höjdpunkter just nu! Imorgon är en sådan dag. Går och längtar så otroligt på o få se om mitt barn fortfarande är lika starkt som i måndags... Är så orolig hela tiden. Känner efter som om ja skulle kunna känna om något e fel. Känner bara foglossningar. Kan ju bara hoppas o önska att bäbis är stark o vill stanna i magen länge till.Har nästan kommit till ro med tanken att bäbis vill komma ut om bara några veckor. Men är oxå otroligt orolig o rädd.Håller mina tummar för att allt ser bra ut även imorgon.

Jag hade egentligen bestämt mig för att inte skriva om detta så alla kan se o läsa. Men jag känner att jag behöver skriva av mig.

Jag ber dock er där ute att inte ställa några frågor om detta. Det är mina tankar som ja bara vill skriva ner...

Jag är ju gravid i vecka 18 snart 19. Har fått chock på chock när ja var på UL. Då vi fick se två huvuden i magen. Det är bara det att mina enäggstvillingar  blev inte som dom skulle. Det är bara en som har utvecklats och mår för tillfället jätte bra. Den andra har inte utvecklats och har inga organ så den lever på sin kompis som får kämpa lite extra o pumpa runt blod till dom båda. Detta kallas Acardiac Twin.

Det blir UL varje vecka för o hålla koll på Bäbisens hjärta så den inte blir ansträngd. Vi kanske måste till Huddinge för koll, då det är dom är lite mer erfarna på detta sällsynta problem. Dom går inte in o gör något så länge det e starkt. Håller Bäbisen sig stark fram till efter v 24 så är dom sen redo att ta ut Bäbisen om det skulle försvagas på något vis. Kanske i Karlstad eller i Huddinge. Jag kan bara hoppas att Bäbis är stark o orkar hålla ut längre än så då ja inte vill ha kejsarsnitt som står på menyn. Då ja e livrädd för att bli skuren i.. Ligga på sjukhus och ha månader av sjukhusvistelser innan vi får åka hem. Komplikationer på detta och allt annat runt omkring..Så nu e det till o ta en vecka i taget. Se o vänta.

Jag såg fram emot o få gå gravid i många månader till o bli tjock o få känna bäbis länge i magen..

Det här e skrämande för mig. O livrädd att Bäbis ska må dåligt!

Kom just till insikt med att min Bäbis ska behöva tillbringa sin första tid i kuvös med slangar o syrgas... Ja ska knappt få hålla o ta hand om, ja kanske får pumpa mjölk o ge för ja kan inte mata min Bäbis..

Ja känner mig tom trotts floder av tårar..

Känner mig så Hjälplös... Var ska ja finna min kraft o vara stark?

Vem slänger alla problem på mig? Varför ska de vara så speciellt med mig?

Önska det ville gå lätt...

"i remember"
i remember a soft touch sweet kiss an eternal bliss that lasted for a lifetime and ended as i opend my eyes..broke my heart and i died only to be reborn in your arms was lost in your charms as i watched you slip away and all became a faded memory.

Vackra ord från en kär vän.

Tänk vilka vändningar livet kan ta...

Ibland vet ja inte hur ja ska tackla alla vändningar som livet tar, följer livets väg och har svårt o förstå ibland vägen som jag går.

Jag känner mig rätt i var jag är nu, med all den oro för framtiden som kommer. Det nya som utvecklas i mig.. det nya livet som jag ska vårda och vägleda.

Blott 28 år gamal som jag är, har min själ fått vara med om mycke. Psykiskt brottar mig igenom vardagen, bearbetar var dag. Men är det något jag kan använda mig av för att ge mitt nya liv den vägledning som den kan behöva?

Det känns som jag hjälpt många människor, vänner, bekanta på min väg.

Hållt om dom, visat vägen... En del djupt tacksamma. Andra mindre förstående. De som vänt ryggen till o sprungit från mig, lämnat mig utan det tack ja förtjänat när ja hjälpt dom på benen igen.

De som stannat, bugat och tackat med en stor varm kram och stöd när jag behövt lite hjälp, en axel o gråta mot.

Många människor som jag flytt från själv när jag försökt hjälpa men bara själpt dom över kanten ner i hålet. Vissa har förlåtit men tagit avstånd. Andra står kvar och trampar och de som gått sin väg arga och besvikna. 

Ibland känner jag mig väldigt ensam i denna stora världen, de som jag håller av mest vill jag inte störa med banala problem om mitt lilla liv.

Ibland undrar jag om någon egentligen vet vem jag är och hur jag mår?!

Saknaden av vissa vänner som bara försvinner från en och blir till bekanta eller man aldrig mer pratar med. Saknaden av deras närhet, den energi som gett en styrka att gå framåt.

En mycket speciell vän som håller sig gömd. Ser mig leva mitt liv, som jag tror känner mig in i själen.. vet så väl. Den vännen är saknad...

Hittade min stora kärlek. En energi som får mig att må bra. Som jag kan se på i all evighet och aldrig tröttna. Som jag älskar och delar mitt liv med. Som jag bara börjat lärakänna. Som jag önskar jag får stanna hos. Som jag hoppas förstår mig och ser mig som jag är. Som jag älskar för den han är. Som jag ska dela ett liv med, det livet som lever inom mig...

*många tankar*

Idag fick min älskade missa somna in...

Nu slipper hon lida o ha ont.

Kommer sakna henne otroligt mycke!

Älskar dig!

Fina vackra röda missa...

vilar i frid....

wow... så överväldigande... Du har hittat mig. För flera månader sen.

Glädje och Lättnad. Oron försvann i en känsloexplotion som ja inte kunde kontrolera på över en timma. Jag har inte gråtit så mycke på evigheter. Men nu är det bara lättnad. En stor sten lyftes från mitt bröst. Tack vännen!

Igår fick ja oxå besked att min älskade katt Dixi hemma hos mor, är på väg ifrån oss. Hon tynar bort. Kommer sakna henne! ='(

Jag går nu in i vecka 16 och jag har inte mått speciellt illa i några dagar och det känns otroligt bra, har dock fått molande värk i bäbismagen ist. Men det e som mensvärk så det ska inte vara något farligt. O i förrgår kände ja faktiskt något anorlunda. Det var som bubblande fast ändå inte.. Kan ha varit bäbis... =D Ja vi får se, ska in på UL igen o se det lilla livet den 22 okt. Så spännande!

Nu ska jag gå o göra mig lite kålsoppa!

Stora karamar till alla där ute! =D